Tråkigt nog så fick jag totalt hjärnsläpp och glömde ta kort på Eva och Evert när de åkte härifrån men jag har fått bildhälsning i alla fall från dem. :-)
Klart att man bestämmer sig för bästa soffhörnet när man kommer till ett nytt hem.
Jag har varit lite bekymrad över att Sansa och Hobbe kanske inte skulle hinna med att få sina lc-licenser färdiga till första vårprovet i början av april men det löste sig då det var barmark i Sjöbo, Skåne så det blev en lc-träning för ett par helger sedan. Sagt och gjort, upp klockan halv fem och in med 4 sömniga hundar i bilen, Sansa och Hobbe, Hollie och Fille som fick hänga på för miljötränings skull.
Jag tror faktiskt vi botade valparnas eländiga åksjuka på den resan för de har inte mått illa i bilen en enda gång sedan dess!! :-)
Hobbe och Sansa fick sina sista licenslopp avklarade och stort tack till Annelie & Mattias och Stefan & Marie för lån av stödhundar.
Så nu är det fyra "valpar" ur vår första kull som har färdiga lc- licenser då även Tessa (Jalessas Nymeria) har fått sin licens klar och Cessie klarade ju sin sedan i höstas Det ska bli sååå roligt att se vad de kan åstadkomma på fälten framöver.
Vi har också fått tillträde till vårt nya hus och påbörjat renoveringen. Tyvärr visade det sig att det blir mer arbete än vi räknat med så nu blir det en kapplöpning med tiden för att vi ska hinna få åtminstone så pass klart att vi kan flytta in i slutet av mars. I annat fall får det väl bli husvagnsboende ett tag, inte för att hundarna inte gillar att bo i husvagn, de stormtrivs, men det kommer att bli trångt i så fall.
Ja, ja det löser sig nog. Och det är väldigt kul att få bestämma precis hur vi vill ha det från golv till tak i alla rum. Sitter just nu och funderar på de sista tapeterna och golven.
Hundarna finner sig utan problem att vara med, bara det finns mjuka bäddar att ligga i och en värmande brasa.
Köket - inte mycket kvar för det ska bli nytt kakel, ny bänkskiva, omlackerade luckor och nya vitvaror.
Väggen rakt fram är ett minne blott, köket ska bli större. Tur att jag är gift med en fd snickare för den här röran kan få vem som helst utom han att känna sig lite överväldigad.
Tillbaka till hundarna.
Jag har rätt länge funderat på att kastrera Kira och Blaise. Egentligen är jag inte vidare förtjust i sådana ingrepp och att sätta kniven i friska djur men bägge två har haft väldigt jobbiga löp och Kira har även varit mycket påverkad av skendräktighet.
Så till slut bestämde jag mig och eftersom vår "husveterinär" Carola Axberg inte gör större operationer så bokade jag tid hos Satu Kärnä på Skogsbykliniken, bara ett stenkast från vårt nya hus.
Anders lämnade dem på morgonen den 3/2 och efter rapport om att allt gått fint hämtade jag upp dem senare samma eftermiddag.
Nu i efterhand är jag så tacksam att jag tog beslutet - det visade sig att Kira hade en livmoderinflammation på gång alla redan och det var bara en tidsfråga innan hon blivit rejält akut dålig. De hittade även två cystor på henne som togs bort.
Blaise livmoder var inte heller så fin och hade förmodligen ställt till bekymmer den med förr eller senare.
Bägge mådde riktigt ok efter operationen men försök att sova med två envisa whippar som promt ska sova under täcket med tratt!!
Stört omöjligt kan jag lova och det blev till att inhandla två operations-bodies till dem. Supersmidiga, både för dom och oss och nätterna återgick till lugn och ro.
Smidigt alternativ till tratt.
Blaise innan vi tar stygnen..
...och så här fint har det läkt.
Tyvärr kommer det en väldigt tråkig nyhet också, vår lille Fille (So Far Away) har brutit vänster bakben i tillväxtzonen precis ovanför knäet. Fille skulle flyttat till sina fodervärdar i slutet av februari så det kändes om möjligt ändå tråkigare att detta hände, både för dem och oss.
Olyckan hände i tisdags, på hans 4-månaders dag. Jag vet inte exakt vad som hände för de lekte i trädgården medans jag plockade in matkassar från bilen. När jag skulle ropa in dem kom bara Hollie och Sansa och jag gick ut för att se vad Fille hade för sig och det var då jag hittade en väldigt ynklig kille med hängande bakben.
Jag såg direkt att det var allvarligt och troligen brutet så det blev att kasta sig på telefon för att se vilket djursjukhus som kunde ta emot oss med en gång.
Det blev till Kalmar Djursjukhus vi fick bege oss i ilfart. Snabb undersökning och därefter röntgen som visade vad jag befarade, benet var av och tyvärr i tillväxtzonen med ett par lösa benbitar på baksidan. Jag är ändå glad att det inte var själva knäet som gått av, det hade varit ännu värre. När de väl konstaterat vad som var fel fick han en rejäl dos morfinpreparat för att han inte skulle ha så ont, stackaren.
Efter lite koll om vilka kirurger som var i tjänst, de samarbetar med Läckeby Djursjukhus också, så blev det beslutat att hans skulle opereras på Kalmar eftersom han annars hade fått vänta till på onsdagsmorgonen på operation om de skickat honom vidare till Läckeby. Prognosen blir tydligen så mycket bättre ju snabbare operation det blir på så unga valpar så det blev snabba ryck och han opererades i princip omgående.
Det var inget roligt att vända hemåt igen utan honom och det blev långa oroliga timmar vid telefonen innan opererande veterinär ringde och talade om att operationen gått bra och att vi troligen skulle få hämta hem honom på fredag, tre dagar senare. Han hade fått två stift på plats och var bandagerad men inte gipsad. Han hade vaknat ur narkosen men mådde illa av morfinet.
Jag tror inte jag sov många timmar första natten, det slet i hjärtat av oro och saknad.
På onsdagseftermiddagen ringde veterinären igen och meddelade att de vid röntgenkontroll hade upptäckt att frakturen tyvärr hade rört på sig någon millimeter och att de tagit beslut om att operera igen för att sätta in ytterligare ett stift för att stabilisera brottet.
Ny fruktansvärd väntan på att telefonen skulle ringa och äntligen kom besked om att allt gått bra och att det var fixerat igen, den här gången blev han gipsad också.
Så kom då äntligen fredagen då vi fick hämta hem en väldigt trött och tagen liten Fille. Han kan inte ha ätit mycket lille gubben för han hade magrat rejält på dessa tre dygn, Han vägde 10,6 kg när vi kom in med honom och nu stack höftben och revben ut överallt på honom. Han måste ha tappat minst 1 kilo.
Som tur är mår han inte illa av den nya smärtstillande medicinen fått med sig hem och han äter med god aptit och det är så skönt!
Att vara tvingad till stillhet i 3-4 veckor framöver kommer att bli en prövning men han är otroligt snäll än så länge och vi försöker underlätta så mycket det bara går för honom. Vi har fått intyg på burvila från veterinären och ansökt om dispens hos jordbruksverket vilket är nödvändigt för att överhuvudtaget få använda bur men mycket av tiden tillbringar han hos oss och med de andra i soffan eller en biabädd bredvid mig när jag jobbar hemifrån. Det är bara nattetid och när jag måste gå ut med de andra och inte kan ha total uppsyn över honom han måste vara instängd.
På måndag är det dags för första återbesöket hos veterinären för en ny röntgen och omläggning av såret så nu håller jag alla tummar och tår att allt ser fint ut och att det börjat läka som det ska.
Hollie hade saknat sin bror när han var inlagd och hon lämnar inte gärna hans sida.
Hollie och Sansa håller honom sällskap när han måste vara instängd.
Så här tillbringar vi hela kvällarna tillsammans i tv-soffan. Jag får inte mycket gjort men det spelar ingen roll, bara han mår bra.
Det är inte så farligt att vara ensam en liten stund. Hittade honom så här när jag kom in från en promenad med de andra. Han rörde inte en fena när de gick fram för att hälsa, tydligen rätt ok i alla fall.
Sansa tycker det är väldigt orättvist att Fille får ligga där inne och tugga på en massa goda ben, hon vill ju också ha!!
